Utmattning och acceptans

Nu har jag hamnat där jag inte trodde att just jag skulle hamna. Utmattningssyndrom…hur förhåller man sig till det, när man inte känner sig sjuk. Missförstå nu inte det jag skriver utan se det som att hjärnan är datorn och datorn har kraschat och när datorn har kraschat måste man laga den, eller hur?

Hur gör man då?

Jo man måste ta ett steg tillbaka och reflektera över sina val och konsekvenserna det fått. Hade jag kunnat se vad mina val har resulterat i så inser ju även jag att jag skulle satt ner foten för länge sedan men nu är ju inte jag sådan…jag kan ju fixa och lösa och utmaningar är till för att lösas. Ja jisses vad hjärnan kan lura oss.

Min reflektion i nuet är att acceptera faktum och att göra så att jag känner mig värdefull för att jag är jag. Jag är superduktig på mitt jobb, på att ta hand om mina boenden och jag kräver tyvärr mer än “Good Enough”. Jag är inte en good enoughperson.

Jag avskyr utrycket “Good enough” när jag ser, att man med små medel, kan utveckla rutiner och policys så att det blir bättre för både personal och boenden.

“vi arbetar med hjärtat här”….jo tjena, när man är taskig mot sina arbetskollegor och tror att boenden inte känner av något så är man lite inskränkt. Man jobbar med hjärtat om man bryr sig om varandra, hjälper och stöttar varandra även när det är lite stressigt och man skojar och skrattar med varandra och inte åt varandra.

Klarar man inte det, ja då arbetar man inte “med hjärtat”

Ta hand om dig och vårda dina relationer. Det är viktigare än någonsin.

/Petra